beettiis

Satt och tänkte massa nyss, och måste skriva ner det. För er som inte vet så har jag varit "mobbad" sen i typ 5an, blev dock bättre sen men när jag började högstadiet fortsatte det. Har mått allmänt dåligt väldigt länge, både psykiskt och fysiskt. Har pratat väldigt mycket om det med familj och de vännerna som stått mig närmast. Och de har stöttat mig otroligt mycket, vad skulle jag gjort utan er? Men jag har märkt med åren, (fyller ändå 16 i april) att vänner kommer och går, & att bli huggen i ryggen av den man minst anar är inte helt ovanligt. Det har hänt mig väldigt många gånger nu på senaste tiden och det sårar mig enormt, det smärtar. Men jag har lärt mig att stå upp och vara stark, och jag har insett att jag har klarat mig igenom väldigt mycket, många vet inte hur det känns och tror att jag överdriver, men jag ljuger inte när jag säger att jag varit nere på botten, men tagit mig upp igen med hjälp av alla vänner och familj som stöttat. Som folk sagt till mig, visa dig inte svag. Har helt enkelt hänt en hel del på senaste tiden, men jag har klarat mig. Och sen åkte jag iväg en hel månad i somras på konfaläger, det bästa jag gjort i mitt liv! Hade så enormt kul, och vi blev så nära vänner. Åh, jag saknar er så sjukt! Men man hittar nya vänner, och det är precis det jag gjort. Vänner kommer och går, det är så sant. Det är jag enormt tacksam för. Men extra tack ska Isabel, Angelica och Amanda ha som verkligen har stöttat mig genom allt, torkat mina tårar och fått mig att orka kämpa vidare. Gäller bara att visa att man är stark, och att man fixar det, för då gör du det också. Stort tack all stöttning! Och tack för världens bästa konfaläger. Me loves U. Nu ska bettis krypa i säng så vi hörs imorgon. Eller nej det gör vi inte alls, är inte hemma förrän 22. Så vi hörs på torsdag. Puss <3